Repris

Jag minns mitt Timotejdoftande hår, korkskruvarna som
inte gick att kamma ut.

Jag minns farmors sockerkaka som smälte som smör
i munnen och fick det lilla röda trähuset med dom vita
knutarna att kännas som hemma. Hur jag kröp upp
i hennes trygga stora famn och hur roligt jag tyckte det var
att hon hade ett garnnystan i urringningen, rullandes lite då
och då vid den stora bysten allt eftersom duken som hon
virkade blev större.

Jag minns hur jag smög på farfar där han stod i öppningen
till vedboden. Hur jag kiknade av skratt när han hoppade till
då jag skrämde honom trots att han alltid såg mig långt innan
det skedde. När jag sov över där mellan deras sängar på
en madrass så visste jag så väl att när farmor släckt ljuset
och lagt Allers åt sidan så smög han ner sin hand, klappade
mig försiktigt på axeln och gav mig ett par stycken bröstkarameller.
Det var vår hemlis och farmor visste nog men sa något;
det gjorde hon aldrig.

Men det jag minns mest pappa, det var när jag hörde antal ton
på 24 meter närma sig infarten. Jag hörde från långt håll att det
var just du av alla lastbilar som brummade förbi på vägen
utanför. Vet inte varför det var så, jag bara visste!
Hur jag sprang mot dig när du klev ur. Skymtade de svarta
träskorna när du tog stegen ner. Slängde mig i din starka famn.
Den starka doften av diesel och ansiktet smutsigt av något du
"lassat" eller "lossat" just den dagen slog emot min lilla näsa.
Det tjocka kolsvarta håret, slingan som alltid föll ner när du böjde dig
ner för att lyfta upp mig. Som jag var stolt över dig.

Minnena kommer allt som oftast tillbaka.
Ibland när jag går trottoaren
fram och det dundrar förbi en lastbil.
Doften av diesel som blir just
en doft för att den ger näring åt mina minnen.
Den för mig tillbaka i
tiden där jag trodde att min starka pappa
aldrig nånsin skulle försvinna.