Fortfarande rädd för mörkret

Det är när jag sätter upp händerna framför ögonen, det är då jag inser det hemska. Om det är ljust här inne, om lamporna är tända så ser de, som är utanför, mig. Så jag släcker. Det är då jag inte står ut, det är då jag tar min flykt till källaren. Den är lika hemsk men den har inte fönster överallt och den har ett kryp-in dit min flykt går, bastun. Mörkret bedövar mig och jag är rädd. Varje litet knak och knirr får mig att vilja skrika rakt ut, men det gör jag inte, det skulle ju avslöja min gömma.Det är då insikten kommer som ett slag i mitt då åttaåriga ansikte, jag är verkligen alldeles själv i ett stort hus, beläget på landet. De närmaste grannarna är farmor och farfar som sedan många timmar sover och som jag inte vågar väcka. Jag är fast i mörkret, tills morgonen kommer. När morgonljusets strålar sipprar in genom den lilla springan vid bastudörren, det är då jag vågar mig ut, då smyger jag upp för den knarriga trappan och ser till min förvåning att allt är sig likt. Inget monster har varit där och dörren är låst, precis som den ska vara. Och när farmor kommer för att väcka mig en stund senare smyger jag in i hennes trygga famn och viskar att ikväll kommer nog pappa hem.