Han är borta, han finns inte mer

Hennes röst i telefon lät, skakad. Granntanten jag alltid tyckt var jobbig som bodde där jämte mitt barndomshem och min farmor och farfars lilla röda hus med de vita knutarna.

-Jag har även försökt nå din syster men inte lyckats. Du måste ringa polisen och säga till dom att åka dit! Bilen har inte varit rörd på flera dagar för det har snöat och vi kan inte se några spår efter den.

Vid det här laget har mina tankar hunnit många mil och tänkbara scenarion har korsat oceaner. Säger lugnt och stilla att ja, jag ska ringa, återkommer till dig när jag pratat med dom. Lägger på och andas, in genom näsan, ut genom munnen.

Med darrande händer slår jag numret till min lillasyster. Berättar vad granntanten sagt och att jag ska ringa polisen. Vet inte varför jag ringer henne först och inte polisen det bara föll sig naturligt att göra det där och då. När vi lagt på funderar jag på om jag ska ringa 112 eller numret för mindre brådskande fall men jag antar att jag redan då visste så det blir det senare. Jag förklarar alltihop för en telefonist som tar emot mitt samtal och blir arg på mig själv för att jag inte kan förklara ordentligt vart det ligger. När vi lägger på och hon fått mina uppgifter med ett löfte om att någon återkommer så snart de vet något ringer jag sambon som jobbar och berättar vad som hänt. Han lovar att komma hem snarast.

Detta är de två längsta timmarna i mitt då 20-åriga liv och mitt hjärta slår i en takt som stundtals känns farlig. Jag pratar omväxlande med syster och mor i telefon.
I ett av dessa samtal med min mor hör jag mig själv säga, ”jag vet redan att han är borta”.

Slutligen så kommer samtalet jag väntat på. Han presenterar sig som vakthavande befäl och frågar om det är ..... Jag får fram ett ynkligt ja. Där efter följer det jag redan visste. -Vi har hittat din pappa, avliden. Hela min värld faller där och då men mest inombords. Utåt syns ingenting. Min föreställning om hur det skulle vara den där dagen stämmer inte alls. Inget sönderskrikt ansikte och till min förvåning så faller jag inte till golvet av andnöd. Jag är den starka, som alltid. Inte en enda tår faller över kind. Polismannen är fortfarande i telefon men jag hör inte längre vad han säger så jag räcker över luren till sambon.

Nästa samtal jag ringer är det svåraste jag någonsin behövt göra. När min syster lyfter luren och svarar hör jag rädslan och det smärtar i mitt bröst att tvingas lämna ett sådant besked.

”Han är borta, han finns inte mer