Lycka som bara naggas i kant

Om natten, när allt är alldeles tyst och när det känns som om jag är den ende som är vaken. Det är då tankarna kommer, de som inte får komma. Jag får svårt att andas och jag tror på allvar att jag vilken sekund som helst ska, dö. Sömnen vill inte slita tag i mig och jag vänder mig än hit, än dit i min stora tomma säng. För den känns tom med mig i den. Jag blir rädd, tanken på att mina barn ska hitta mig kall i sängen om morgonen skrämmer mig mest av allt i hela världen, inte själva tanken på att dö. Det är deras eventuella smärta som gör ont.

Om morgonen, överraskande nog så, lever jag fortfarande. Gör alla sysslor som krävs, kör till jobbet och utför de sysslor jag får betalt för och knappt det. Väljer ut det fordon på plats som är vassast och pressar det till max, för att känna att jag lever! För att uppnå någon slags känsla av rus, det funkar inte alls.

Läser ord om och, igen och tröttnar på allt som sägs där. Tröttnar på alla löften som naggas men aldrig blir riktigt sanna just för mig. De ramar som ska hölja sanningar, vart finns de. För Gud ska vet att jag är vansinnigt trött på sprickor och revor