Våning sex

Jag är rädd, jag erkänner det för mig själv redan innan jag kliver in i byggnaden jag är kallad till. Så rädd att jag skakar okontrollerat. Rädd för att bryta ihop, rädd för att inte vara stark nog. Mina tankesnurror avbryts av en röst bakom mig som frågar om jag heter Maria. Jag snurrar hastigt runt och nickar till svar. Jag blir ombedd att följa med och hänger på i rask takt, först i en lång korridor och sedan in i en hiss som ljuder till på våning sex.

Trots att det är många år sedan detta begav sig, så kommer jag fortfarande ihåg att det var just våning sex. När hissen stannar kliver vi ut och viker åt höger, ett par steg och sedan stannar vi framför en dörr med ett kvinnligt namn på. Mannen som ledsagat mig knackar på och öppnar i samma sekund dörren och kliver in, sedan visar han med en enkel gest att jag ska göra detsamma.

Där inne i rummet väntar en kvinna på mig bakom ett skrivbord. Hon reser sig inte upp utan ber mig bara sitta ner på den utdragna stolen, jag gör som hon ber och mannen försvinner ut ur rummet och stänger dörren försiktigt efter sig. Kvinnan presenterar sig och går snabbt in på varför jag är där, hon frågar om mitt namn och personnummer och när jag svarat så tar hon upp en genomskinlig påse och lägger den på skrivbordet. Då förstår jag plötsligt varför jag är där. På riktigt, detta är på riktigt.

Hon drar på sig ett par plasthandskar och erbjuder mig samtidigt ett eget par. Jag avböjer varpå hon plockar ut innehållet ur påsen. -Din pappas plånbok, din avlidne pappas plånbok. Det är så hon säger, "din avlidne pappas plånbok." Vi går igenom innehållet tillsammans, några kort på mig och min syster och pengar är vad som finns där i. En tjock bunt pengar som hon sakta räknar högt och lägger i en hög framför mig. Bunten slutar på 32.

När allt detta är gjort så packar hon ihop allting i samma påse som hon sedan räcker över till mig, jag signerar ett papper som säger att jag hämtat min pappas tillhörigheter och blir sedan ledsagad ner, samma väg som jag kom.

Väl utanför polishuset, i bilen så öppnar jag min väska och sticker ner mina händer i den. Känner påsen och innehållet, öppnar den och sticker in min hand. Tar i plånboken som kvinnan nyss tagit i, den hon hade handskar på sig för att ens vilja ta i. Jag förstår henne. Jag vet, jag känner på lukten att den luktar död. Det gör mig inget alls, för bortom den lukten någonstans så känner jag även det som är min pappa.