I hennes närhet

Betraktar henne där hon sitter mitt emot mig vid mitt köksbord. Undrar om hon någonsin känt samma kärlek för mig, som jag gör för mina barn. Om hon kände så som jag gjort med mina, när de föddes. Hur det var kärlek vid första anblicken och hur allt annat i livet blev oviktigt och meningslöst utan dem. En kärlek så obeskrivbar, en sådan kärlek där skillnaden på någon minut är att ge sitt liv för någon annan, utan att tänka, utan att tveka.

Jag betraktar henne i smyg och mitt hjärta slår snabbare med henne i samma rum. Jag får ont i magen. Försöker sitta rak i rygg och koncentrera mig på luft, in och ut, ur lunga.

Hon talar om sig och sitt, är aldrig intresserad av min värld. Försöker flika in när hon pratar om vinterns förkylningar; att jag var sjuk förra veckan. Hinner inte avsluta meningen. Hon är redan någon annanstans i sitt, hur hon varit hos den och den läkaren, vad de sade och hur hon mådde. Hur hon, mår.

Tänker att jag borde ta högre ton, få henne att lyssna. Berätta om det som varit och hur det format mig, sedan dess. Då hon var ansvarig för mitt liv. Det går bara inte. De formuleringar jag annars har är som bortblåsta. All den tid jag har försökt läka, all den tid det tagit för mig att förstå. Ser ändå i hennes ögon att hon inte mäktar med, kan inte ta till sig av det som varit. Det hon intalat själv i flera år har fungerat för henne, dock aldrig för mig.

Det var aldrig bra, mamma.